Jag håller för tillfället på att läsa Mansfield Park skriven av denna eminenta författare. Jag har tidigare läst Stolthet och Fördom och Northanger Abbey, två böcker som jag verkligen har gillat och läst om och om igen. Det är något med hennes inte alls speciella huvudroller som fascinerar. Det är alltid en mer eller mindre alldaglig kvinna som inte kan erbjuda något extra vare sig det handlar om skönhet eller intelligens. Det hon däremot har är ofta en väldigt hög moral och en förälskelse för en man som är av en högre samhällsklass än henne själv. Han faller till slut för hennes höga moral och hennes uppriktiga kärlek.
Det är ganska enkla böcker hon skriver men de är inte desto mindre roande och intressanta. Den tidens chicklit kanske. Det handlar om kärlek, pengar och nöjen. Sådant som man återfinner i t.ex. Marian Keyes böcker även om de inriktar sig mer på kvinnans karriär. Fast den kan man ju säga att även Jane Austen gör. En kvinnas "karriär" på den tiden var att gifta sig med en man med en viss inkomst och se till att den var så hög som möjligt. Kärleken spelade inte alltid så stor roll. Förutom för våra hjältinnor som ingen skulle gifta sig utan att vara förälskad.
En annan sak jag gillar med Jane Austen är att hon, som kvinna på den tiden, kan skriva med en sådan klarsynthet och ironi. Hon hymlar inte med att pengar är viktigt eller att en man kan gifta sig med en kvinna enbart för att hon har de rätta egenskaperna och en hängivenhet för honom. Inte heller med hur frustrerande det kan vara att vara en del av ett samhälle där artighet och etikett verkar ha varit viktigare än något annat.
Vad jag vill säga är...läs Jane Austen om ni vill ha lite gammaldags skarpsynthet och humor. Det lättar upp i den gråa vardagen. /Helene
En halvsidesannons i musiktidningen Sonic. Cirka 250 ord i Göteborgs-Posten. Det var allt som krävdes för att jag skulle få upp ögonen för Chuck Klostermans roman ”Killing yourself to live – 85% av en sann historia”. Jag citerar ur Per Planhammars text (ur GP): ”författaren Chuck Klosterman ombeds av sin chef på tidningen Spin att göra en odyssé i mer eller mindre våldsamt och tragiskt döda rockmusikers spår och ingen av dem inser hur omvälvande resan kommer att bli”. Det luktar som en blandning mellan Jack Kerouac, Hunter S. Thompson och Nick Hornby på speed.