Skattkammarön

Skattkammarön, skriven av Robert Louis Stevenson, är en fantastisk bok. Jag rekommenderar den varmt till alla. Stora som små. Den handlar om Jim Hawkins, en ung pojke i 1700-talets England. Unge Jims föräldrar har ett litet värdshus dit en hemsk pirat kommer. Han blir dock inte långvarig utan dör på grund av romen som han är ypperligt förtjust i.

Hawkins och hans mor plundrar rövaren och hittar en karta som de beger sig till byn med. I samklang med byns läkare och godsägaren Trelawney ger Jim sig iväg på skattjakt. Med på båten finns kocken Long John Silver som är trevlig men lite mystisk. När de väl kommer fram till ön utbryter myteri och Jim får uppleva hur det är att gå från pojke till sjöman.

Boken är väldigt spännande. Den var menad som en barnbok från början men på grund av språket och de "hemska" händelserna. Nu är boken inte så otäck men den är helt klart svår att lägga ifrån sig...Den påminner mig lite om Enid Blytons böcker som jag läste ofta när jag var yngre...Läs den och bli nostalgisk!

/Helene

Morality for beautiful girls

Den här boken är skriven av Alexander McCall Smith och är nummer tre i hans serie om Mma Ramotswe; den första kvinnan i Botswana som har en detektivbyrå. Precis som de andra böckerna blandar han värme med spänning i den här. Det jag verkligen gillar med hans deckare är att de är inte lika råa och hårda som svenska eller brittiska tenderar att vara. Dessutom har hans huvudfigur, Mma Ramotswe, en optimistisk livssyn och ser lösningar istället för problem. Vilket alltid är trevligt i den gråa vardagen.

Böckerna kan nog verka lite filosofiska och långsamma men jag är i alla fall ett fan av McCall Smiths skrivsätt. Om det är optimismen eller sättet att skriva som gör att man måste läsa vidare för att få svar på sina frågor vet jag inte. Men jag rekommenderar dem starkt till alla som inte minst är intressarde av Afrika.

Just i den här boken har hon insett att hennes trolovade mr. JLB Matekoni inte mår bra. Samtidigt som hon försöker få honom att söka vård ska hon ta reda på varför en ministers svägerska vill ta livet av hans bror.

/Helene

”Mr. Nicholas” av David Ely (USA, 1974)

Henry Haddock får förtroendet som vd på ett stort företag i USA som tillverkar övervakningskameror och andra kommunikationsinstrument. Han tilldelas den speciella vd-sviten, privat chaufför och andra förmåner på företagets bekostnad. Man skulle kunna säga att han lever varje mans dröm. Men Henry dedikerar sitt liv åt jobbet till den grad att han fortfarande lever som ungkarl, trots att han nått medelåldern. Han har helt enkelt inte tid, trots några försök med ett par kvinnor genom åren.
Trots att han lägger ned sitt liv på företaget, uppstår problem redan efter ett par månader. Han börjar känna sig iakttagen. Han får höra att en av företaget tidigare vd:ar har satt upp en kamera i konferensrummet som är kopplad till en monitor som han har i hemmet. Tydligen var denne man mycket folkskygg och arbetade ofta i hemmet, men vill ändå hänga med om vad som hände innanför företagets dörrar. Kameran ska vara nedmonterad för flera år sedan, enligt företagets andra medarbetar, men Henry tvivlar. Och här börjar kampen för en man som försöker behålla sitt förnuft.
Jag kom över David Elys roman ”Mr. Nicholas” av en slump. Hittade den kasserad för en femma på det lokala stadsbiblioteket. Det som fångade mig var Antony Burgess (”Naked Lunch”) kommentar angående boken på omslagets framsida; ”A considerable literary achivement… a fine book”. Egentligen inget mer.
Till en början ter sig berättelsen ganska uddlös och svartvit. Mr. Haddock, som han som oftast kallas i boken, sitter mest på sitt kontor och funderar över sitt nya jobb. Miljöbeskrivningarna befinner sig någon helt annanstans. Så det kändes till en början som att läsa en utbildningsbroschyr från någon teknisk högskola.
Men sedan kommer vändningen. Jag vet inte om det beror på att jag vänjer mig vid det traggliga språket, eller om – förhoppningsvis – boken faktiskt tar en liten vändning. Vem är egentligen den där Mr. Nicolas, mannen som haft en kamera i konferensrummet? Hur kommer det sig att Mr. Haddock mest vinkas bort när han ställer frågor om honom till sina medarbetare?
En bra bit in i boken börjar jag tänka på Brett Easton Ellis fantastiska ”American Psycho”. Även om skillnaden är stor mellan de både böckernas huvudkaraktärer, så är de både rika högt uppsatta män som verkar planerar sin undergång genom självdestruktivitet.
Henry Haddock blir nämligen mer och mer fixerad av denna kamera, och känslan av att vara iakttagen. Han gräver till slut ned sig till den grad att han tappar kontrollen över sig själv. Och här emellan finns också de heta blickarna från hans sekreterare Miss Prince, som inte gör saken lättare.
Trots att boken utkom redan 1974 och handlar om teknik, så känns den inte särskilt daterad. Just nu är den ju snarare högaktuell, med allt snack politikerna har om att övervaka telefonsamtal (eller inte). Och all annan övervakning som sker dagligen. ”Mr. Nicholas” ger en faktiskt en del tankar om det, och det är rätt spännande. Annars är det en ganska fin psykologisk thriller i samma anda som ”1984”. Och det räcker gott och väl.

/Deann

Röd åklagare

Boken Röd åklagare, Xiao Rudencrantz, är en otroligt intressant bok för oss som är intresserade av hur det kan fungera i andra länder. Jag har läst en hel del om hur det var i Maos Kina, det gamla Kina. I Röd åklagare skriver Xiao om hur det var att arbeta som åklagare i det moderna Kina. Hon var endast 18 år när hon blev anställd och fick jobba mycket hårt för att ta sig fram. I synnerhet som hon hade svårt att helt ödmjukt böja sig för sina äldre kollegors åsikter. Hon skriver om sin vanmakt när de åkte på en "turné" i befolkningsbegränsningens syfte, att utan en min vara tvungen att se på när en kvinna förs bort för tvångsabort och sterilisering. Men hon skrev också om den makt som hon hade som åklagare, hur mycket respekt hon fick och hur korrumperade många var. Det är en väldigt öppen skildring av hur det kinesiska åklagarämbetet fungerade på den tiden (1984 - 1998).

Boken väckte många starka känslor, mycket vrede och gråt. Att ett land som vi verkligen tror är på uppgång kan ha så "gammaldags" människosyn och vara så korrupt. Visserligen upphörde tvångssterilisering i Sverige inte förrän 1976 men världen har kommit så mycket längre sedan dess. Trodde jag. Boken ger en allmänt negativ syn på Kina som politisk maskin och på kinesiska män i synnerhet. Xiao fick i början ägna sig åt våldtäktsmål och man upplever kvinnosynen i Kina som extremt låg. Även från makthavarnas sida. Man inser att detta stora land i öster har mycket att lära i fråga mänskliga rättigheter och jämlikhet. Boken är upprörande men känns ärlig.

En roadtrip med 600 skivor i bagaget

En halvsidesannons i musiktidningen Sonic. Cirka 250 ord i Göteborgs-Posten. Det var allt som krävdes för att jag skulle få upp ögonen för Chuck Klostermans roman ”Killing yourself to live – 85% av en sann historia”. Jag citerar ur Per Planhammars text (ur GP): ”författaren Chuck Klosterman ombeds av sin chef på tidningen Spin att göra en odyssé i mer eller mindre våldsamt och tragiskt döda rockmusikers spår och ingen av dem inser hur omvälvande resan kommer att bli”. Det luktar som en blandning mellan Jack Kerouac, Hunter S. Thompson och Nick Hornby på speed.
Med 600 skivor reser han igenom USA och betraktar kända platser, som till exempel Kurt Cobains hus i Seattle där han tog sitt liv. Han går på knark. Drömmer sig iväg tillsammans med ett gäng klassiska skivor.
Verkar vara tvåtusentalets ”Naked lunch”. /Deann

Jane Austen

Jag håller för tillfället på att läsa Mansfield Park skriven av denna eminenta författare. Jag har tidigare läst Stolthet och Fördom och Northanger Abbey, två böcker som jag verkligen har gillat och läst om och om igen. Det är något med hennes inte alls speciella huvudroller som fascinerar. Det är alltid en mer eller mindre alldaglig kvinna som inte kan erbjuda något extra vare sig det handlar om skönhet eller intelligens. Det hon däremot har är ofta en väldigt hög moral och en förälskelse för en man som är av en högre samhällsklass än henne själv. Han faller till slut för hennes höga moral och hennes uppriktiga kärlek.

Det är ganska enkla böcker hon skriver men de är inte desto mindre roande och intressanta. Den tidens chicklit kanske. Det handlar om kärlek, pengar och nöjen. Sådant som man återfinner i t.ex. Marian Keyes böcker även om de inriktar sig mer på kvinnans karriär. Fast den kan man ju säga att även Jane Austen gör. En kvinnas "karriär" på den tiden var att gifta sig med en man med en viss inkomst och se till att den var så hög som möjligt. Kärleken spelade inte alltid så stor roll. Förutom för våra hjältinnor som ingen skulle gifta sig utan att vara förälskad.

En annan sak jag gillar med Jane Austen är att hon, som kvinna på den tiden, kan skriva med en sådan klarsynthet och ironi. Hon hymlar inte med att pengar är viktigt eller att en man kan gifta sig med en kvinna enbart för att hon har de rätta egenskaperna och en hängivenhet för honom. Inte heller med hur frustrerande det kan vara att vara en del av ett samhälle där artighet och etikett verkar ha varit viktigare än något annat.

Vad jag vill säga är...läs Jane Austen om ni vill ha lite gammaldags skarpsynthet och humor. Det lättar upp i den gråa vardagen. /Helene

Vi som gör den slår ett slag

Helene:

För mig blir den här bloggen ett ställe där jag kommer att skriva om och diskutera böcker med likasinnade. Jag är en riktig språknörd och gillar således att läsa böcker som möjligen har en lite mer språklig utmaning än vad en chicklitroman kan erbjuda. Även om jag inte alls förkastar den genren utan gärna läser Marian Keyes som avkoppling. Dessutom läser jag gärna, om jag behärskar språket, boken på originalspråk. Jag tycker att det ger mer känsla och en del skämt och uttryck kan helt enkelt inte översättas.

Den senaste riktigt bra boken jag läste var 'The animal farm' av George Wells. En på något sätt komisk och bitande bok om en totalitär diktatur och hur lätt det är att få människor (djur) att tro vad de vill tro genom manipulation och hot.

För tillfället läser jag 'Flundran' av Günther Grass. En bok som jag har lite svårt att förstå meningen med. Den är intressant och på sina ställen komisk men jag har nog inte läst tillräckligt långt för att ha hittat poängen med boken. Med ganska stor sannolikhet kommer jag att lägga ner den här boken och börja på 'Postverket´av Charles Bukowski, en bok som min kompis verkligen varmt kan rekommendera så jag behöver nog varken beskriva författare eller bok närmare här. Det blir spännande läsning för mig på tåget imorgon.

Kristoffer:

Jag minns då jag för två år sedan låg i sängen, rökte ohälsosamt många minicigarrer, och läste Charles Bukowski, sida efter sida, novell efter novell, och färdades in i en värld full av smuts, sprit och kvinnor. Böcker brukar påverka mig väldigt starkt. När jag läste American Psycho, så ville jag vara Patrick Bateman. Naiv.Super fick mig att börja skriva en roman, eftersom dess enkelhet bevisar att nästan vem som helst kan skriva, bara man har bra idéer. Klas Landhals ”Hello money” fick mig att vilja åka till Tibet. Böcker är för mig helt oumbärliga, dess inspiration får jag ingen annanstans.

Jag vill med denna blogg, tipsa om fina små tegelstenar och tunna pockets, och om noveller, och allt annat som har med förfinad text att göra. Jag vill inte förändra världen, men får jag dig att läsa baksidetexten på t.ex. en Easton Ellis-roman, så har jag lyckas.

Nyligen avnjöt jag Sylvia Plaths ”Glaskupan”. Jag hörde att den skulle vara bra, och så kostade den 10 spänn på ett antikvariat. Och framsidan var ju ganska snygg. Mer om den kommer här snart!

Hoppas ni kommer gilla bloggen, jag gillar den redan.